Den här veckan har Adi haft lov. Läs nu om den meningen, fast med mörk, dov, illavarslande bakgrundsmusik.

Han är en väldigt söt liten sexåring, det måste erkännas, så det har väl i ärlighetens namn inte varit överdrivet besvärligt att ha hand om honom. Den stygga, stygga svenska au pairen sätter honom bara framför en DVD med Tom och Jerry när hon blir för trött. Nu har jag visserligen bara haft hand om honom i ca. tre och en halv dag, men dom dagarna har varit fyllda av tuffa förhandlingar och gränsdragningar. Bara lunchen är en utmaning!

-"Hur mycket pasta vill du ha? Hur hungrig är du, sweetheart?"
-"Jag är inte hungrig." säger han och traskar runt uppe på bänken (fråga inte).
-"Självklart är du hungrig! Du har ju knappt ätit på hela dagen! Man bli inte stor och stark på kex, vet du...", jag himlar med ögonen.
-"Jag är inte hungrig!"
-"Du måste äta ändå. Hur mycket pasta vill du ha?"
-"12 stycken."
-"12 stycken?" Säger jag med en lätt skeptisk min.
-"Ja..."
-"Nej."
-"Men, men... Vad är 12 och 12?"
-"24."
-"20 stycken, då...?"
-"50."
-"50?! Neeej, det är ju jättemånga! 30."
-"40."
-"35."
-"40."
-"Okej, fine... TRETTIONIO!"
-"39 it is."
-"Yaaay! Jag vann!" säger han med en triumferande min.
Är det någon som tvivlar på att jag kommer lösa konflikter i Mellanöstern? Knappast!

Nu är iallafall veckan slut och jag har firat det med en liten shoppingrunda på stan. Fick lov att ge upp efter fyra(!) timmar eftersom jag införskaffat massa böcker på något mystisk loppis mitt på gatan. 15 stycken för £5.10! Hurra! Har även planerat att ta ett fiiint, lååångt, ostört bad någon gång inom snar framtid, unnade mig en flaska väldigt spännande badskum som tydligen ska ge massa "lyxiga" bubblor. Exakt hur bubblor kan vara lyxiga är under utredning, jag återkommer.


England är ett väldigt spännande land.
Omformulering; I England bor många spännande människor.

Om vi bortser ifrån det statistiska antalet knäppisar och har ett visst överseende när det gäller de höga halter av testosteron som koncentreras i en bil (och lastbilar. Hrm.) när den fylls med pojkar mellan 17 och 55. Att folk tutar, vinkar, visslar och beter sig allmänt oansvarigt när de kör bil och ser tjejer på trottoaren verkar vara något som sker i de allra flesta länder. Men måste man verkligen så ut med saker som t.ex. skumma banktjänstemän som kommer fram på öppen gata eller mystiska små gäng av killar med utländsk härkomst? Den röda tråden verkar dock vara att ingen av dom talar begripligt eller logiskt!
Jag och mina 15 böcker står utmattade och väntar på bussen när en av "männen" från tidigare nämnda gäng kommer fram till mig. Meningsutbyte som följer;

Han: *otydligt*
Lena tar ur ena hörluren ur örat.
L(ena): Sorry?
H(an): What are you in for?
Lena får nu en lätt förvirrad min.
L: Sorry, what? 
H, nu lite otålig: What are you in for?
L: Ummmh... Nothing?
H: So you're just wierd?
Lena flinar stort och sätter i hörluren igen.
L: Yeah.


Med allt detta i åtanke, är det väl verkligen inte speciellt konstigt att jag plötsligt finner mig själv nynnandes på nationalsången när jag står och diskar...?

(Det här inlägget blev visserligen rätt långt, men jag tröstar mig med att jag inte är (speciellt) sammanhängande, just använde en parantes inom en parantes och inte ens tänker korrekturläsa! HAH!)