Idag köade jag och mina “kursare” i en och en halvtimme för att komma in på the Undergraduate Office.

Helt okej om the Undergraduate Office hade varit en ny club. Men nej, det är mer som en allmän rektorsexpedition fylld av små nissar som febrilt springer runt och ställer till det.

Anledningen till vårt köande var att kvinnan som vi pratade med dagen innan missförstod och gjorde precis motsatsen till vad vi ville, inte precis det resultat vi hade i tanke när vi snällt köade i tre timmar för att komma in.

Med tanke på att jag nu har spenderat nästan lika lång tid i kö som på lektion så det blir säkert ett A i köande. Om inte annat får jag säkert tillfälle imorgon att bättra på betyget....

När man spenderat nästan varje natt under ett och ett halvt år på osvensk mark blir det svårt att klassa sig som svensk-som-råkar-befinna-sig-utomlands-under-lång-tid och man måste börja erkänna att man nog börjar bli utlandssvensk. Skillnaden kanske inte verkar vara så underligt stor, men helt plötsligt har jag ingen aning om vad som visas på svensk tv utan har istället börjat känna en ökad förståelse för underliga maträtter som pie & mash (som jag till dags datum inte vågat pröva) samt ett sug att börja kalla mig Lena-Göran och coacha fotbollslag...

Uttryckt på hederlig svengelska - jag har en erkänning att göra. Jag saknar Sverige. Och hur skulle man inte kunna göra det? Ett land fyllt av människor jag älskar lite mer än alla andra, där man kan köpa Marabou choklad med nougat innuti och där bussen oftast inte går mer än en gång i timmen.

Missförstå mig rätt, jag har inga planer att ta mitt pick och pack, äta upp det sista av B&J-glassen i frysen (Hah! Vem försöker jag lura, som om jag skulle ha oäten glass hemma!), lämna kille & hund och flytta tillbaka till Svea rike. Men ibland kan jag inte låta bli att undra hur saker hade varit om jag fattat helt andra beslut.

Var hade jag varit nu? Vilka hade jag umgåtts med? Vem hade jag varit då?

Den portugisiska livsnjutaren a.k.a. min kollega har smygit hem tidigt - med mitt tillstånd - och jag är nu på mitt första inofficiella skift ensam. Föreställ er detta:

Ett lyxhotell.

Massvis med rum innehållandes mestadels svinrika samt(/och därför?) lättupprörda araber.

En lördag kväll i centrala London.

Och så jag. Bara jag.

Om någon måste betala £9000 och inte vill, vems problem? Mitt.

Om femton VIPs med svarta Amex dyker upp med en reservation som inte syns i systemet, vems problem? Mitt.

Om byggnaden plötsligt självantänder och måste evakueras, vems problem? Mitt.

Peppar, peppar.

Det här har jag alltså medvetet suttit och hållit lite på, inte för att jag skämms utan för att jag vill vara säker på att det känns riktigt rätt i magen. Håll i hatten -

1. Den är liten, vit och gillar tuggben - du gissade rätt, jag har skaffat hund! Han heter Kilo (det var inte vi som valde namnet och vi har inte kunnat enas om ett nytt), är jättesöt samt gillar att bli kliad på magen och mig mig bara mig. Han kommer däremot inte att följas av små skrikande bebisar än på många år..! Nu ska vi inte gå händelserna i förväg. Basta.

2. Jag har skaffat nytt jobb på ett hotell i Mayfair. Det är bättre betalt. Det är femstjärnigt. Det har karriärmöjligheter. Och jag har lånat ut en penna till min första kändis! En riktig kändis! Som jobbat med MTV, Britney Spears och just nu gett ut ett Greatest Hits album med tre CD skrivor. Och jag kan inte tala om vem det är, eftersom det är sekretessbelagt - oh, vad jag är nöjd med mig själv!

Jag inser förstås att det här är saker man ska tala om för de personer man tycker allra mest om, men det är lite knepigt ibland när man gillar att sova och aldrig har några pengar på mobilen. Jag lovar att straffa mig själv med att äta mindre chokl--who am I kidding, jag äter lika mycket choklad oavsett, men jag lovar att försöka uppdatera bloggen lite mer! Kanske men en och annan bild också, hör och häpna.

Pusskramheeej