Detta är ett kort inlägg.

Typ.

Igår när jag promenerade runt i området så såg jag en man som gick något tiotal meter framför mig. Han är medelålders, bär så tråkiga kläder som bara engelska medelålders män kan (läs: grå-aktig jacka och mystiskt sittande jeans) och bär på en påse - allt är med andra ord så normalt det kan bli. Men när han passerar ett övergångsställ (passerar, inte går över) gör han någonting som får mig att fundera, han trycker på knappen som talar om att någon/han vill korsa övergångsstället.
Varför tryckte han på knappen? Jag har brytt mitt söta lilla huvud med den frågan ett bra tag nu och jag har kommit fram till att det finns ett antal möjliga alternativ.

a) Han har ett tvångsbeteende som gör att han måste trycka på alla knappar han ser.
b) Han är en ligist som trycker på knappen för att hejda trafiken ("Oh no!").
c) Han tänkte gå över under en millisekund, men ångrade sig innan han ens slagit av på takten.
d) Han är engelsman och följer därför inte logikens lagar.
e) Han är en omtänksam medmänniska.

Och jag vet faktiskt inte! England förbryllar.


På lördag väntar au pair-utflykt upp till Bath och Stonehenge (som jag inte ens var medveten om stavades sådär förrän nu! :O). Vi funderade på att ha picknick till lunch, men med tanke på det engelska vädret så känns det lite osäkert. Men vi får väl se! Tips på picknickmat, någon?


Och förresten, bubblorna - inte speciellt lyxiga. Men jag somnade nästan i badkaret ändå, mmmh! Men det är rackarns att man har för långa ben. Eller också är det badkaren som är för små! Hrm, ja, så måste det vara! Pft!


xxx

Temat på min blogg har börjat luta mer och mer åt "Hur England är konstigt", och med detta i åtanke tänkte jag dela med mig av min senaste stalker.


Det hela började med att min telefon ringer, så där som bara telefoner kan. Och jag svarar med ett artigt "Hello?", så där som man bara kan på engelska.
Är det prins Charles som ber mig närvara vid en bankett på slottet? Nej. Är det David Beckham som vill ha en ny nannie att vara otrogen med? Nej. Är det jultomten som vill be om ursäkt för att han aldrig dök upp på julafton? Nej. Är det -- Ulf? Nej (det finns en Gud!).

Mina damer och herrar, tillåt mig presentera -- MobilMarodören(tm).

Mitt artiga "Hello?" möts av en helt obegriplig svada från någon som verkligen tror på det där med multitasking; tvn hörs högt i bakgrunden, bestick skramlar och ett samtal förs med någon annan samtidigt som personen pratar med mig! Eller tja, pratar är väl att ta i. Vi kommer iallafall fram till att de söker någon Steve, och att de har ringt fel nummer. Det trodde iallafall jag, så jag lägger på. Men sen börjar det -- sms:en.
Ni ska nu få ta del av meddelanden som förbryllat mig i flera dagar (med felstavningar och allt). Jag förstår
ingenting. Noll. Nada. Nichts!

Nummer 1: "Ha if u had a brain u could have had my 4one U MOOSE". Saaay what?!
Nummer 2: "its my 4one where r u"
Nummer 3: "do u live in england? coz i know a man with a dog down the road from the bus stop"
Och efter några dagars uppehåll,
Nummer 4: "Hi d hi camper hows the 4one cymry"
Nummer 5: "In the word's of the virgin mary come again?"
Efter det surade jag till och bestämde mig för att skicka något lika suspekt tillbaka istället för mina pedagogiska, artiga "Who are you and how did you get this number?". Det blev ett "42" och det verkar ha varit det magiska ordet för att få personen att sluta. Naturligtvis är England England och har inte de fantastiska sakerna som "hitta.se" eller något annat sätt att få reda på vems telefonnummer det är.

Hur hittar dessa människor mig?!

Den här veckan har Adi haft lov. Läs nu om den meningen, fast med mörk, dov, illavarslande bakgrundsmusik.

Han är en väldigt söt liten sexåring, det måste erkännas, så det har väl i ärlighetens namn inte varit överdrivet besvärligt att ha hand om honom. Den stygga, stygga svenska au pairen sätter honom bara framför en DVD med Tom och Jerry när hon blir för trött. Nu har jag visserligen bara haft hand om honom i ca. tre och en halv dag, men dom dagarna har varit fyllda av tuffa förhandlingar och gränsdragningar. Bara lunchen är en utmaning!

-"Hur mycket pasta vill du ha? Hur hungrig är du, sweetheart?"
-"Jag är inte hungrig." säger han och traskar runt uppe på bänken (fråga inte).
-"Självklart är du hungrig! Du har ju knappt ätit på hela dagen! Man bli inte stor och stark på kex, vet du...", jag himlar med ögonen.
-"Jag är inte hungrig!"
-"Du måste äta ändå. Hur mycket pasta vill du ha?"
-"12 stycken."
-"12 stycken?" Säger jag med en lätt skeptisk min.
-"Ja..."
-"Nej."
-"Men, men... Vad är 12 och 12?"
-"24."
-"20 stycken, då...?"
-"50."
-"50?! Neeej, det är ju jättemånga! 30."
-"40."
-"35."
-"40."
-"Okej, fine... TRETTIONIO!"
-"39 it is."
-"Yaaay! Jag vann!" säger han med en triumferande min.
Är det någon som tvivlar på att jag kommer lösa konflikter i Mellanöstern? Knappast!

Nu är iallafall veckan slut och jag har firat det med en liten shoppingrunda på stan. Fick lov att ge upp efter fyra(!) timmar eftersom jag införskaffat massa böcker på något mystisk loppis mitt på gatan. 15 stycken för £5.10! Hurra! Har även planerat att ta ett fiiint, lååångt, ostört bad någon gång inom snar framtid, unnade mig en flaska väldigt spännande badskum som tydligen ska ge massa "lyxiga" bubblor. Exakt hur bubblor kan vara lyxiga är under utredning, jag återkommer.


England är ett väldigt spännande land.
Omformulering; I England bor många spännande människor.

Om vi bortser ifrån det statistiska antalet knäppisar och har ett visst överseende när det gäller de höga halter av testosteron som koncentreras i en bil (och lastbilar. Hrm.) när den fylls med pojkar mellan 17 och 55. Att folk tutar, vinkar, visslar och beter sig allmänt oansvarigt när de kör bil och ser tjejer på trottoaren verkar vara något som sker i de allra flesta länder. Men måste man verkligen så ut med saker som t.ex. skumma banktjänstemän som kommer fram på öppen gata eller mystiska små gäng av killar med utländsk härkomst? Den röda tråden verkar dock vara att ingen av dom talar begripligt eller logiskt!
Jag och mina 15 böcker står utmattade och väntar på bussen när en av "männen" från tidigare nämnda gäng kommer fram till mig. Meningsutbyte som följer;

Han: *otydligt*
Lena tar ur ena hörluren ur örat.
L(ena): Sorry?
H(an): What are you in for?
Lena får nu en lätt förvirrad min.
L: Sorry, what? 
H, nu lite otålig: What are you in for?
L: Ummmh... Nothing?
H: So you're just wierd?
Lena flinar stort och sätter i hörluren igen.
L: Yeah.


Med allt detta i åtanke, är det väl verkligen inte speciellt konstigt att jag plötsligt finner mig själv nynnandes på nationalsången när jag står och diskar...?

(Det här inlägget blev visserligen rätt långt, men jag tröstar mig med att jag inte är (speciellt) sammanhängande, just använde en parantes inom en parantes och inte ens tänker korrekturläsa! HAH!)

Jag - som ni alla naturligtvis redan vet, kära vänner - är en mycket vis person. På bara 19 år (och ett par månader) har jag kommit till en mängd insikter och gjort många spännande upptäcker. Bland annat;

• Stoppa aldrig in glasstårta i microvågsugnen, du blir bara besviken.
• Nej, du kommer inte minnas exakt hur urverket satt ihop innan du skruvade isär det.
• Bättre en chokladkaka i handen än tio i affären.
• Tälta aldrig efter mitten av augusti.
• När du backar - håll koll på främre delen av bilen också.
• En Jaguar är (minsann) inte en Volvo.
• Stäng alltid frysdörren.

Och så har vi den kanske viktigaste upptäckten av alla (i skrivande stund):

• Jag kommer aldrig, aldrig, aldrig kunna motivera mig själv till att skriva långa, intressanta inlägg i min blogg speciellt ofta som läget är nu. Men "hellre ett halvbra inlägg på bloggen än tio fantastiska ideér i huvudet."

Överlev (mina halvbra, halvkorta inlägg).


xxx

Please mind the italic.

Säga vad man vill, men i London har man aldrig tråkigt.
Dagens äventyr involverade att a) finna bilen under de enorma snömassorna, b) skotta fram sagda bil samt c) köra i krypfart till skolan på grund av halkan. För att kunna utföra alla dessa svåra och mödosamma uppgifter lades en extra halvtimme på tidschemat. Det är på sin höjd två kilometer till skolan. Raksträcka. Ack och ve.

Men runt lunch började det att hända saker... Det låter som början på en film av tvivelaktig kvalitet, men jag var ensam hemma och det knackade på dörren. Det var inte ett pizzabud, inte en man iför Scream-mask och inte en välklädd kvinna åtföljd av ett tv-team som kommit för att berätta att jag minsann vunnit en miljon pund. Det var en milt förvirrad, äldre engelsk gentleman som såg ut som om han skulle kunna spela morfar i Julkalendern 2008.
Efter diverse missförstånd på grund av hans dialekt och min totala förvirring kom det slutligen fram att det var sedan tidigare bestämt att han skulle komma in och utföra [oidentifierad syssla] i huset. Mrs Y (cred till Anna! ;)) hade nämnt något om det innan hon rusade iväg till jobbet, så jag släppte in honom. Jag är fortfarande inte helt hundra procent säker på vad det var han egentligen gjorde, men det krävdes tydligen extremt långa måttband, en kamera med monsterblixt, ihopfällbara stegar samt en mäng olika metallföremål som fyllde upp större delar av hallen.
Jag fördrev tiden med att vara ivägen, le mycket och spela "stupid swedish girl, no speak english, yes?" till jag tröttnade på att spionera. Som tur var kom mr Y hem ifrån sjukhuset innan mannen var klar, så jag blev inte tvungen på att svara på en mängd mystiska frågor om huset.

Efter det att mr Y försett både mig och sig själv med någon form av gult "spicy rice" som var så starkt att inte ens min förkylning var skydd nog, bestämde han sig för att idag minsann var dagen han skulle bli en DIY:are. För er som inte är helt bekanta med de engelska förkortningarna står DIY för Do It Yourself, även om jag ett tag misstänkte att han var en Damage It Yourself...
Hur som helst, vi har haft lite problem med vattenblandaren i badkaret och på eftermiddagen skulle det komma en rörmokare och ta hand om det hela. Men detta dög inte för mr Y som "hade sett hur han gjorde" när rörmokaren var här och tittade första gången. Efter mycket om och men tog vi med oss kranen till Englands motsvarighet till Byggvaruhuset och fick en ny helt gratis, någonting mr Y var väldigt nöjd med.
Med min händighet (eller huuur, mamma?) och mr Ys entusiasm fick vi dit kranen. Utan permanenta vattenskador på fastigheten. Och den funkar. Rörmokaren behövde inte ens komma. Tänka sig!

I kortform:
Förkylningen: Aningen bättre, men jag verkar ha smittat min skyddsling!
Maten: Hot! Hot! Hot!
"Snön": I princip borta, inte för att det var så mycket till att börja med.
Chokladen: Slut! Förstår inte hur det gick till?!
Morgondagen: Ledig! Familjen ska åka bort.
Helgen: Oplanerad, än så länge. Be afraid, be very afraid..
Inlägget: Fullt av milt förvirrande meningar en viss svensklärare (som för evigt kommer finnas i mitt hjärta) helt enkelt skulle älska, jag skyller allt på förkylnigen. Och inlägget är dessutom slut nu.