Eftersom SVT, BBC och CNN's camera team inte hunnit hit än förstår jag att ni alla bubblar över av nyfikenhet. Därför kommer här en lägesrapport från fronten:

Resan
Gick rätt bra. Ingen strejk, ingen akut magsjuka och ingen flygplanskapning. Däremot besannades den paranoida resenärens värsta mardröm - min väska dök inte upp på bandet. Jag hade dock i ovanligt förutseende anda packat "det nödvändigaste" i handbagaget och klarade mig till dagen därpå när väskan faktiskt budades över. Så klockan 13.00 fann släktklenoder som dunsockor och Sex and the City-boxar åter i min ägo. Jag kunde ha packat kronjuvelerna också!

Kostymen
Inhandlades på HM, men då hade jag till mitt försvar besökt Debenhams, House of Fraiser, Zara, Mango, United Color of Benetton och varenda jävla affär på hela jävla Oxford Street. Tacka vet jag Sverige och HM! Och vill ni se den så får ni komma hit. Vilket leder mig osökt in på nästa punkt...

Lägenhet
J. har dragit i lite trådar och nu helt plöstligt sitter jag på en trerummare. Trevligt! Nog för att jag måste flytta ut till december när huset ska rivas(!), och nog för att hyra och annat mysigt måste betalas, och nog för att engelsk bostadsstandard är i klass med Nigerias, men ändå! Så nu finns det inga ursäkter längre, bara gästrum... Komsi komsi.

Jobb
Jag har spammat iväg min CV till intet ont anande arbetsgivare London över, men inte ens sir Allan Sugar (Englands motsvarighet till D. Trump) har ringt och bönfallit mig att bli hans nästa apprentice. Än... Nästa steg i planen är att iförd kostym antasta rekryterare (engelskt påfund)... They will never know what hit them.

"Kom och hälsa på mig"-propaganda
Jag har en lägenhet med ett gästrum, som ligger 5 min med buss från Liverpool Street Station. Därifrån går det direktsaker till Stansted och som vi alla vet så flyger RyanAir till Stansted. Billigt billigt billigt! Och jag bor brevid en busslinje som går till Oxford Street och massa andra mystiga ställen... Och så finns ju jag där. Kan det liksom bli bättre?

Mitt tåg till Arlanda går 06.22, och nu i skrivande stund är klockan precis 19.00. Det betyder att från och med nu har jag 11 timmar och 22 minuter att på mig att göra saker som jag tycker att jag borde få gjorda fram till dess.
Att packa resväskan, är en lämplig aktivitet. Helt okaraktäristiskt hade jag faktiskt lite framförhållning och tog fram resväskan redan igår, hör och häpna. Men att CVn varit klar i flera dagar, det talar vi tyst om. Så att folk inte begär att det ska upprepas igen, menar jag.

I resväskan låg tills för någon timme sen bara en Sex & the City-box och ett par varma dunsockor. Allt man behöver för att överleva en kall höst/vinter i England, eller hur? Att väskan såg rätt full ut med bara dom två (tre) sakerna i var ett varningstecken redan det. Och en snabb blick på den stora högen med Bra Saker Att Ta Med Sig som har möte på min säng får mig att fundera på om man nog ändå inte kan bryta fysikens lagar om man bara vill det tillräckligt innerligt.

För ett år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara i den här situationen nu. Men faktum är att ända sedan jag bestämde mig för att åka tillbaka så har jag aldrig tvekat. Visst, jag är nervös - men jag tvivlar inte på att det är rätt beslut. (Föregående mening är som en inbjudan till Högre Makter att skicka skeppslaster med panikångest till mig inatt... Men men.)

Jag menar, alla beslut jag fattat hittills har skapat den situation jag är i idag. Och den är inte så tokig faktiskt. Alltså kan man dra slutsatsen att jag alltid har rätt och alltid fattar rätt beslut - tänka sig...


Jag förväntar mig många besök. Många.


xxx