"Säng, säng, säng, sova, sova, sova"

Idag är en sån där jobbig höstdag då allting bara känns segt och tröttsamt. Det faktum att jag gick upp klockan fem i morse och under dagen höll en sedelbunt bestående av £11,000 – that’s right, elva tusen pund – i småsedlar som inte tillhörde mig personligen gjorde knappast saken bättre.

Ni får inga blogginlägg för jag vill inte skriva några blogginlägg utan bara äta choklad, titta på tv och sova. Så sluta skicka era telepatiska vibbar så att jag kan surfa i lugn och ro! Basta!

Vardagskonversation


-“Oh, I’m hungry!”
-“Nice to meet you, Hungry, I’m John.”



Sms från chefen

Igår - på den första av mina två lediga dagar i rad - fick jag ett sms från chefen, eller text som det kallas här. Återgivet ord för ord;


"Hi lena. I am having a front office meeting tomorrow at 2.30. Is it possible for u to come for an hr. Sorry for late notice. Thx"


Vilket leder till två tankar:

1. NOOOOOOOOOO!

2. Ingen kan stava ordentligt nuförtiden. Inte ens min chef. Vad är det för fel på mänskligheten? Är det så svårt att skriva "you" istället för "u"? Tar mobiloperatörerna betalt per symbol nuförtiden? Och hur kan hon med gott samvete skriva "lena" men sen stava hela "tomorrow"? Det hänger inte ihop! DET HÄNGER INTE IHOP!


Vill. Inte. Gå. Till. Jobbet. Idag!

Storken har kommit...

...och med sig hade han min nya bebis! Liten, svart och med förmågan att ge min laptop tillgång till Internet! Åh, om han bara haft päls på sig hade han snabbt gått upp till favoritplatsen, även om Kilo nu lärt sig vacker tass (eller snarare vackra tassar...).

Bebisen klarar av 7GB trafik för £25 i månaden, men det räcker väl till....eller? Eftersom jag är rädd för ansvar är han inte på kontrakt utan på kontantkort, som ett plus så slipper jag därför även läskiga räkningar och oro i magen!

Fast nu har tyvärr min främsta ursäkt för att inte uppdatera bloggen försvunnit. Attans!

Du gamla, Du fria

När man spenderat nästan varje natt under ett och ett halvt år på osvensk mark blir det svårt att klassa sig som svensk-som-råkar-befinna-sig-utomlands-under-lång-tid och man måste börja erkänna att man nog börjar bli utlandssvensk. Skillnaden kanske inte verkar vara så underligt stor, men helt plötsligt har jag ingen aning om vad som visas på svensk tv utan har istället börjat känna en ökad förståelse för underliga maträtter som pie & mash (som jag till dags datum inte vågat pröva) samt ett sug att börja kalla mig Lena-Göran och coacha fotbollslag...

Uttryckt på hederlig svengelska - jag har en erkänning att göra. Jag saknar Sverige. Och hur skulle man inte kunna göra det? Ett land fyllt av människor jag älskar lite mer än alla andra, där man kan köpa Marabou choklad med nougat innuti och där bussen oftast inte går mer än en gång i timmen.

Missförstå mig rätt, jag har inga planer att ta mitt pick och pack, äta upp det sista av B&J-glassen i frysen (Hah! Vem försöker jag lura, som om jag skulle ha oäten glass hemma!), lämna kille & hund och flytta tillbaka till Svea rike. Men ibland kan jag inte låta bli att undra hur saker hade varit om jag fattat helt andra beslut.

Var hade jag varit nu? Vilka hade jag umgåtts med? Vem hade jag varit då?