Sverige-chock
Jag steg upp klockan fem i tisdags för att försöka få ner det sista i en redan (bokstavligt talat) sprickfärdig väska. Men eftersom sömmarna började synas mer och mer insåg jag att alla mina mer eller mindre kära ägodelar inte skulle få plats. Då var det bara att ta fram soppåsen och börja rensa, klockan fem på morgonen. Framförhållning, vadå?
När kort delas ut, bilder tagits och kramar utdelas var det dags för mig att försöka mota N. ut till bilen, han hade nämligen lovat att skjutsa mig den korta sträckan till Heathrow. Det ska i princip ta 30 minuter, 40 om man har lite otur. Klockan var kvart över sju när vi lämnade huset, och eftersom mitt plan inte lyfta förrän 10.35 hade jag en säkerhetsmaginal på drygt tre timmar. Och det borde ju både räcka och bli över, trodde jag. Men ack så jag bedrog mig...
Till att börja med var det tisdag vid sju - hej, hej rusningtid. Men det gick faktiskt ganska bra - eftersom N. kör samma sträcka till jobbet varje morgon kunde han alla genvägar och visste precis hur man skulle trängas och bete sig i den engelska trafiken, där "äta eller ätas" gäller. Och det såg faktiskt riktigt bra ut.
Men så plötsligt när vi svängt ut på M25:an, vilket är Englands största motorväg, hände det som inte får hända; först började trafiken sega ihop sig och sen -- totalt stopp. Där sitter jag, sju minuter ifrån Heathrow, och ser minuterna ticka förbi på bilens digitala klocka. Frustration var mitt mellannamn. Via radion fick vi reda på att en allvarligt olycka hänt längre fram, och med tanke på tre ambulanser, fem polisbilar och en räddningshelikopter redan passerat oss var det knappat förvåning som spreds i bilen. Klockan elva beräknades de vara klara med det de behövde göra. N. borstar tänderna innan frukost för att "väcka munnen" och kom med det lysande förslaget att jag skulle ta min rullväska, traska bort till närmsta samhälle och ta en taxi därifrån. Grattis, tyckte jag och satt kvar i bilen.
Lång historia kort:
- Jag sätter foten på Heathrow nästan exakt när mitt plan avgår.
- Utan att tänka närmare på det straff hon skulle få av sin chef - Satan (Satan Airlines) - bokade den lilla tjejen vid SAS biljettdisk om mig till nästa flyg, tror jag fick näst sista eller den absolut sista platsen.
- Eftersom vi taxerar ut lite sent ifrån Heathrow, och ingen möter oss när vi ska taxera in vid Arlana landar vi inte som planerat 17.20, utan snarare 17.40. Mitt Plan B-tåg går klockan 18.06.
- Jag får min väska runt 18.05.
- Jag betalar 350 spänn för att få åka i 5 timmar via Gävle och sen Borlänge. Jag har då gett SJ (Satans Järnvägar) runt 600 spänn för en enkelresa. Jag antar att Satan fick sin hämd när allt kom omkring.
- Jag kom till Mora 23.35 - vilket var mer än vad jag vågat hoppas klockan nio samma dag.
Och väskan höll, tänka sig...
När kort delas ut, bilder tagits och kramar utdelas var det dags för mig att försöka mota N. ut till bilen, han hade nämligen lovat att skjutsa mig den korta sträckan till Heathrow. Det ska i princip ta 30 minuter, 40 om man har lite otur. Klockan var kvart över sju när vi lämnade huset, och eftersom mitt plan inte lyfta förrän 10.35 hade jag en säkerhetsmaginal på drygt tre timmar. Och det borde ju både räcka och bli över, trodde jag. Men ack så jag bedrog mig...
Till att börja med var det tisdag vid sju - hej, hej rusningtid. Men det gick faktiskt ganska bra - eftersom N. kör samma sträcka till jobbet varje morgon kunde han alla genvägar och visste precis hur man skulle trängas och bete sig i den engelska trafiken, där "äta eller ätas" gäller. Och det såg faktiskt riktigt bra ut.
Men så plötsligt när vi svängt ut på M25:an, vilket är Englands största motorväg, hände det som inte får hända; först började trafiken sega ihop sig och sen -- totalt stopp. Där sitter jag, sju minuter ifrån Heathrow, och ser minuterna ticka förbi på bilens digitala klocka. Frustration var mitt mellannamn. Via radion fick vi reda på att en allvarligt olycka hänt längre fram, och med tanke på tre ambulanser, fem polisbilar och en räddningshelikopter redan passerat oss var det knappat förvåning som spreds i bilen. Klockan elva beräknades de vara klara med det de behövde göra. N. borstar tänderna innan frukost för att "väcka munnen" och kom med det lysande förslaget att jag skulle ta min rullväska, traska bort till närmsta samhälle och ta en taxi därifrån. Grattis, tyckte jag och satt kvar i bilen.
Lång historia kort:
- Jag sätter foten på Heathrow nästan exakt när mitt plan avgår.
- Utan att tänka närmare på det straff hon skulle få av sin chef - Satan (Satan Airlines) - bokade den lilla tjejen vid SAS biljettdisk om mig till nästa flyg, tror jag fick näst sista eller den absolut sista platsen.
- Eftersom vi taxerar ut lite sent ifrån Heathrow, och ingen möter oss när vi ska taxera in vid Arlana landar vi inte som planerat 17.20, utan snarare 17.40. Mitt Plan B-tåg går klockan 18.06.
- Jag får min väska runt 18.05.
- Jag betalar 350 spänn för att få åka i 5 timmar via Gävle och sen Borlänge. Jag har då gett SJ (Satans Järnvägar) runt 600 spänn för en enkelresa. Jag antar att Satan fick sin hämd när allt kom omkring.
- Jag kom till Mora 23.35 - vilket var mer än vad jag vågat hoppas klockan nio samma dag.
Och väskan höll, tänka sig...
Information galore
Idag är det synd om mig, riktigt synd om mig. Jag är sjuk, jag är som en döende häst och det enda jag vill ha är iskall apelsinsaft -- tror ni dom sysslar med iskall apelsinsaft i England? Nej, skulle inte tro det, va.
Man saknar aldrig hemma så mycket som när man är sjuk, en förstående mamma som ojar sig lite lagom och "lilla gumman":ar mig och känner med handen på pannan. Och kommer med iskall apelsinsaft. För idag, idag var det riktigt riktigt synd om mig.
Idag fyller även Niraj år. Exakt hur mycket är okänt, men jag skulle tippa på en sådär 36 kanske. Familjen är för tillfället ute på födelsedagsmiddag, medan den icke mobila aupairen stannar hemma och käkar kladdkaka och kollar antagningsbeskeden på studera.nu. Med "Levas Polka" i öronen kunde jag nämligen läsa att jag blivit antagen till Juristlinjen på Uppsala universitet. Synd bara att jag inte tänker gå, annars hade det ju varit bra.
Nu ska jag ta några fler tabletter och försöka hallucinera ihop lite iskall apelsinsaft.
Pusskramheeej.
Man saknar aldrig hemma så mycket som när man är sjuk, en förstående mamma som ojar sig lite lagom och "lilla gumman":ar mig och känner med handen på pannan. Och kommer med iskall apelsinsaft. För idag, idag var det riktigt riktigt synd om mig.
Idag fyller även Niraj år. Exakt hur mycket är okänt, men jag skulle tippa på en sådär 36 kanske. Familjen är för tillfället ute på födelsedagsmiddag, medan den icke mobila aupairen stannar hemma och käkar kladdkaka och kollar antagningsbeskeden på studera.nu. Med "Levas Polka" i öronen kunde jag nämligen läsa att jag blivit antagen till Juristlinjen på Uppsala universitet. Synd bara att jag inte tänker gå, annars hade det ju varit bra.
Nu ska jag ta några fler tabletter och försöka hallucinera ihop lite iskall apelsinsaft.
Pusskramheeej.
Ajöss och tack för fisken
Nu är det officiellt, bokat och klart.
Jag kommer hem tisdagen den 17:e juli.
Eller jag kanske borde säga; jag kommer försöka åka hem den 17:e. För inte nog med att jag måste försöka få ner alla mina ägodelar - som på något mystiskt vis förökat sig här i England - i min fina, röda resväska, jag måste även besegra hotet från terrorister som fått Londons alla flygplatser totalparanoida. Dessutom flyger jag med SAS och fortsätter sedan med SJ. Det är alltså bäddat för katastrof med förseningar och ersättningsbussar. Vi får väl helt enkelt bara hoppas att familjen känner för att stiga upp (förhållandevis) okristligt tidigt och skjutsa mig till Heathrow, så jag och min väskapåsäkeröver20kilo slipper ta bussen.
Men sen, när jag (förhoppningsvis) besegrat Ondskans triangel - SAS, SJ och Al-Qaeda - och sätter ner min fot på perongen i Mora klockan 19:36, då förväntar jag mig ett kungligt mottagande! Komplett med TV-team, laxsnittar, skrikande horder, George Clooney (du lovade, Anna!) och vimplar. Eller iallafall mamma, syster och en bil som är redo att skjutsa hem mig.
För nuuu kommeeer jaaag heeem! Om inte familjen kedjar fast mig i garaget för att hålla mig kvar, alt. visar sig tillhöra en hinduisk människoätande sekt ändå när allt kommer omkring. Densomleverfår.se
xxx
Varför ska jag köpa Ben & Jerry's-glass?
Ibland blir det bara för svårt att stå emot, så därför tänkte jag försöka rättfärdiga mitt beslut att köpa glass innan jag väl går till Tesco för att köpa den förbaskade burken (för det kommer med största sannolikhet sluta så). Håll i hatten.
- Det är torsdag, och om onsdag är lill-lördag så borde ju torsdag vara lill-söndag. Och på söndag unnade sig ju även Gud lite extra. Det står ju så i Bibeln, "på den sjunde dagen vilade Gud - och åt Ben & Jerry's glass". Jag menar, det är ju Gud - vill Han ha Ben & Jerry's Cookie Dough Ice Cream tror jag inte att Han skulle behöva vänta tills den uppfanns.
- Det är molnigt ute. Då räknas inga kalorier.
- Kelloggs Special K är bara roligt till en viss gräns.
- Annars kommer jag förmodligen att käka upp familjens märkliga saffransglass, och det vore ju dåligt av många anledningar. Inte så mycket för att den skulle ta slut utan för att mina kalorier då kommer ifrån saffransglass. Hujedamig.
- Idag är Adis sista dag i skolan och vi kommer tillbringa hela morgondagen ihop. Alltså - sista chansen för mig att smälla i mig lassvis med glass helt utan hämningar utan att behöva bjuda snorungen eller behöva framstå som Mogen Förebild och säga "vi ska nog inte ta så mycket" eller "vi kan väl spara lite till senare också?". Hah, vilket ljug!
- Det är ju Ben & Jerry's, sånna kalorier räknas väl inte?
- Jag är ju så duktig annars. Host host host.
- Min kropp är ju i chock eftersom jag snart ska åka hem, och alla vet ju att chock hanteras bättre med socker i kroppen (ja, jag är fullt beredd att fabricera "vetenskap" för att rättfärdiga mitt sockersug).
- Tänk om jag blir överkörd när jag går för att hämta Adi från skolan, då kommer jag ångra att jag inte käkade glass.
Äh, whatthetusan, varför sitter jag här och skriver när jag skulle kunna sitta och käka glass just nu istället? Den enda anledningen som egentligen har något innehåll är ju:
- Om jag inte kan vara en god förebild, så kan jag ju alltid satsa på att vara ett riktigt varnande exempel.
Mot Tesco!
Tidsterrorism
Just i detta nu håller jag på och rensar i min mp3-spelare, kanske inte ett så hårt och slitigt arbete - men ack så tidskrävande. Men samma del av min hjärna som inte är lika förtjust i specialerbjudanden på godis är heller inte helt överlycklig över att jag sitter här och "slösar bort" min tid.
Jag grips av lite lätt svindel när jag tänker alla minuter jag "slösat bort" genom att lyssna på runt en minut av en låt som jag sedan tagit bort. Den tiden kunde jag ju ha lagt på att lyssna på en bra låt, eller kanske hitta botemedlet till cancer beroende på dagsform. Och tänk om jag inte slöat ihop framför den där filmen, tänk om jag inte tagit enklaste vägen ut när det gällde lunchen och inte käkat nudlar utan istället lagat riktig svensk husmanskost. Tänk om jag inte lagt den där halva minuten på att faktiskt läsa vad Paris Hilton hittatpåförnågontingnudå, vad hade jag lärt mig för någoting viktigt då?
Tänk om jag inte slösat bort fem minuter på att skriva det här blogginlägget?
Men jag vet minsann vad det är. Det är terrorism. Tidsterrorism. Och jag tänker inte ta skiten längre!
"Ska du sitta inne idag när det är så fint väder ute?!" - Ja, tänk för att det ska jag!
"Carpe Diem!" - Ta dig på olämpligt ställe!
"Vad har du gjort i helgen?" - Inte ett jävla skit, och jag har inte skam nog i kroppen för att skämmas över det heller!
För det är det värsta dom vet, tidsterroristerna - när man inte skäms. Att jag faktiskt kan se dig i ögonen och tala om att jag i helgen såg tre filmer som jag inte kommer ihåg vad de hette, vad de handlade om eller vem som var med, att det enda jag åt som kan klassas som nyttigt var nötterna i min Snickers, att jag skrattade högt åt blotta tanken att träna över huvud taget och att jag njöt av varenda sekund av det.
Undra på att folk blir så trötta i semestertider när man aldrig får ta det lugnt. Du ska käka Nyttig Mat, ha Goda Vanor och dessutom Gilla Läget. Det är inte okej att hata de förbannade vetegroddarna, det är inte okej att tycka att gym är tråkigt, inte förstå varför man ska springa om det inte dödsrisken är överhängande, inte ta en kaka till.
Aldrig kan folk bestämma sig, man ska både Leva I Nuet och samtidigt vara Målmedveten och Planera I Förväg - det spelar ingen roll hur du lägger upp dagen, det finns alltid något som inte är helt bra. Men det heter faktiskt "fånga dagen", inte "jaga runt efter dagen", så i teorin kan man göra det utan att aktivt göra någonting.
Nu ska jag gillra en fälla för dagen och sen sätta mig och lyssna på lite mer värdelösa låtar. För dagen hugger på Snickers, det vill jag lova, så jag ska nog kunna fånga den!
Jag grips av lite lätt svindel när jag tänker alla minuter jag "slösat bort" genom att lyssna på runt en minut av en låt som jag sedan tagit bort. Den tiden kunde jag ju ha lagt på att lyssna på en bra låt, eller kanske hitta botemedlet till cancer beroende på dagsform. Och tänk om jag inte slöat ihop framför den där filmen, tänk om jag inte tagit enklaste vägen ut när det gällde lunchen och inte käkat nudlar utan istället lagat riktig svensk husmanskost. Tänk om jag inte lagt den där halva minuten på att faktiskt läsa vad Paris Hilton hittatpåförnågontingnudå, vad hade jag lärt mig för någoting viktigt då?
Tänk om jag inte slösat bort fem minuter på att skriva det här blogginlägget?
Men jag vet minsann vad det är. Det är terrorism. Tidsterrorism. Och jag tänker inte ta skiten längre!
"Ska du sitta inne idag när det är så fint väder ute?!" - Ja, tänk för att det ska jag!
"Carpe Diem!" - Ta dig på olämpligt ställe!
"Vad har du gjort i helgen?" - Inte ett jävla skit, och jag har inte skam nog i kroppen för att skämmas över det heller!
För det är det värsta dom vet, tidsterroristerna - när man inte skäms. Att jag faktiskt kan se dig i ögonen och tala om att jag i helgen såg tre filmer som jag inte kommer ihåg vad de hette, vad de handlade om eller vem som var med, att det enda jag åt som kan klassas som nyttigt var nötterna i min Snickers, att jag skrattade högt åt blotta tanken att träna över huvud taget och att jag njöt av varenda sekund av det.
Undra på att folk blir så trötta i semestertider när man aldrig får ta det lugnt. Du ska käka Nyttig Mat, ha Goda Vanor och dessutom Gilla Läget. Det är inte okej att hata de förbannade vetegroddarna, det är inte okej att tycka att gym är tråkigt, inte förstå varför man ska springa om det inte dödsrisken är överhängande, inte ta en kaka till.
Aldrig kan folk bestämma sig, man ska både Leva I Nuet och samtidigt vara Målmedveten och Planera I Förväg - det spelar ingen roll hur du lägger upp dagen, det finns alltid något som inte är helt bra. Men det heter faktiskt "fånga dagen", inte "jaga runt efter dagen", så i teorin kan man göra det utan att aktivt göra någonting.
Nu ska jag gillra en fälla för dagen och sen sätta mig och lyssna på lite mer värdelösa låtar. För dagen hugger på Snickers, det vill jag lova, så jag ska nog kunna fånga den!