Please mind the italic.

Säga vad man vill, men i London har man aldrig tråkigt.
Dagens äventyr involverade att a) finna bilen under de enorma snömassorna, b) skotta fram sagda bil samt c) köra i krypfart till skolan på grund av halkan. För att kunna utföra alla dessa svåra och mödosamma uppgifter lades en extra halvtimme på tidschemat. Det är på sin höjd två kilometer till skolan. Raksträcka. Ack och ve.

Men runt lunch började det att hända saker... Det låter som början på en film av tvivelaktig kvalitet, men jag var ensam hemma och det knackade på dörren. Det var inte ett pizzabud, inte en man iför Scream-mask och inte en välklädd kvinna åtföljd av ett tv-team som kommit för att berätta att jag minsann vunnit en miljon pund. Det var en milt förvirrad, äldre engelsk gentleman som såg ut som om han skulle kunna spela morfar i Julkalendern 2008.
Efter diverse missförstånd på grund av hans dialekt och min totala förvirring kom det slutligen fram att det var sedan tidigare bestämt att han skulle komma in och utföra [oidentifierad syssla] i huset. Mrs Y (cred till Anna! ;)) hade nämnt något om det innan hon rusade iväg till jobbet, så jag släppte in honom. Jag är fortfarande inte helt hundra procent säker på vad det var han egentligen gjorde, men det krävdes tydligen extremt långa måttband, en kamera med monsterblixt, ihopfällbara stegar samt en mäng olika metallföremål som fyllde upp större delar av hallen.
Jag fördrev tiden med att vara ivägen, le mycket och spela "stupid swedish girl, no speak english, yes?" till jag tröttnade på att spionera. Som tur var kom mr Y hem ifrån sjukhuset innan mannen var klar, så jag blev inte tvungen på att svara på en mängd mystiska frågor om huset.

Efter det att mr Y försett både mig och sig själv med någon form av gult "spicy rice" som var så starkt att inte ens min förkylning var skydd nog, bestämde han sig för att idag minsann var dagen han skulle bli en DIY:are. För er som inte är helt bekanta med de engelska förkortningarna står DIY för Do It Yourself, även om jag ett tag misstänkte att han var en Damage It Yourself...
Hur som helst, vi har haft lite problem med vattenblandaren i badkaret och på eftermiddagen skulle det komma en rörmokare och ta hand om det hela. Men detta dög inte för mr Y som "hade sett hur han gjorde" när rörmokaren var här och tittade första gången. Efter mycket om och men tog vi med oss kranen till Englands motsvarighet till Byggvaruhuset och fick en ny helt gratis, någonting mr Y var väldigt nöjd med.
Med min händighet (eller huuur, mamma?) och mr Ys entusiasm fick vi dit kranen. Utan permanenta vattenskador på fastigheten. Och den funkar. Rörmokaren behövde inte ens komma. Tänka sig!

I kortform:
Förkylningen: Aningen bättre, men jag verkar ha smittat min skyddsling!
Maten: Hot! Hot! Hot!
"Snön": I princip borta, inte för att det var så mycket till att börja med.
Chokladen: Slut! Förstår inte hur det gick till?!
Morgondagen: Ledig! Familjen ska åka bort.
Helgen: Oplanerad, än så länge. Be afraid, be very afraid..
Inlägget: Fullt av milt förvirrande meningar en viss svensklärare (som för evigt kommer finnas i mitt hjärta) helt enkelt skulle älska, jag skyller allt på förkylnigen. Och inlägget är dessutom slut nu.