Jag steg upp klockan fem i tisdags för att försöka få ner det sista i en redan (bokstavligt talat) sprickfärdig väska. Men eftersom sömmarna började synas mer och mer insåg jag att alla mina mer eller mindre kära ägodelar inte skulle få plats. Då var det bara att ta fram soppåsen och börja rensa, klockan fem på morgonen. Framförhållning, vadå?

När kort delas ut, bilder tagits och kramar utdelas var det dags för mig att försöka mota N. ut till bilen, han hade nämligen lovat att skjutsa mig den korta sträckan till Heathrow.  Det ska i princip ta 30 minuter, 40 om man har lite otur. Klockan var kvart över sju när vi lämnade huset, och eftersom mitt plan inte lyfta förrän 10.35 hade jag en säkerhetsmaginal på drygt tre timmar. Och det borde ju både räcka och bli över, trodde jag. Men ack så jag bedrog mig...

Till att börja med var det tisdag vid sju - hej, hej rusningtid. Men det gick faktiskt ganska bra - eftersom N. kör samma sträcka till jobbet varje morgon kunde han alla genvägar och visste precis hur man skulle trängas och bete sig i den engelska trafiken, där "äta eller ätas" gäller. Och det såg faktiskt riktigt bra ut.

Men så plötsligt när vi svängt ut på M25:an, vilket är Englands största motorväg, hände det som inte får hända; först började trafiken sega ihop sig och sen -- totalt stopp. Där sitter jag, sju minuter ifrån Heathrow, och ser minuterna ticka förbi på bilens digitala klocka. Frustration var mitt mellannamn. Via radion fick vi reda på att en allvarligt olycka hänt längre fram, och med tanke på tre ambulanser, fem polisbilar och en räddningshelikopter redan passerat oss var det knappat förvåning som spreds i bilen. Klockan elva beräknades de vara klara med det de behövde göra. N. borstar tänderna innan frukost för att "väcka munnen" och kom med det lysande förslaget att jag skulle ta min rullväska, traska bort till närmsta samhälle och ta en taxi därifrån. Grattis, tyckte jag och satt kvar i bilen.

Lång historia kort:
- Jag sätter foten på Heathrow nästan exakt när mitt plan avgår.
- Utan att tänka närmare på det straff hon skulle få av sin chef - Satan (Satan Airlines) - bokade den lilla tjejen vid SAS biljettdisk om mig till nästa flyg, tror jag fick näst sista eller den absolut sista platsen.
- Eftersom vi taxerar ut lite sent ifrån Heathrow, och ingen möter oss när vi ska taxera in vid Arlana landar vi inte som planerat 17.20, utan snarare 17.40. Mitt Plan B-tåg går klockan 18.06.
- Jag får min väska runt 18.05.
- Jag betalar 350 spänn för att få åka i 5 timmar via Gävle och sen Borlänge. Jag har då gett SJ (Satans Järnvägar) runt 600 spänn för en enkelresa. Jag antar att Satan fick sin hämd när allt kom omkring.
- Jag kom till Mora 23.35 - vilket var mer än vad jag vågat hoppas klockan nio samma dag.

Och väskan höll, tänka sig...