När man spenderat nästan varje natt under ett och ett halvt år på osvensk mark blir det svårt att klassa sig som svensk-som-råkar-befinna-sig-utomlands-under-lång-tid och man måste börja erkänna att man nog börjar bli utlandssvensk. Skillnaden kanske inte verkar vara så underligt stor, men helt plötsligt har jag ingen aning om vad som visas på svensk tv utan har istället börjat känna en ökad förståelse för underliga maträtter som pie & mash (som jag till dags datum inte vågat pröva) samt ett sug att börja kalla mig Lena-Göran och coacha fotbollslag...

Uttryckt på hederlig svengelska - jag har en erkänning att göra. Jag saknar Sverige. Och hur skulle man inte kunna göra det? Ett land fyllt av människor jag älskar lite mer än alla andra, där man kan köpa Marabou choklad med nougat innuti och där bussen oftast inte går mer än en gång i timmen.

Missförstå mig rätt, jag har inga planer att ta mitt pick och pack, äta upp det sista av B&J-glassen i frysen (Hah! Vem försöker jag lura, som om jag skulle ha oäten glass hemma!), lämna kille & hund och flytta tillbaka till Svea rike. Men ibland kan jag inte låta bli att undra hur saker hade varit om jag fattat helt andra beslut.

Var hade jag varit nu? Vilka hade jag umgåtts med? Vem hade jag varit då?