Var (med prick)
Det marks att det ar var (med prick) pa manga satt. 7 av 10 personer du moter pa gatan ar svenskar. Hostantagningen till universitetet har oppnat samt mottagit min anmalan. Varmodet har kommit i butikerna - vilket medfor rea i massor pa forra sasongens klader samt den standiga fragan Hur fan kan man "designa" nagonting sa fult?
Jag hoppas givetvis pa besok ifran nara och kara - och kanske ska man ta ut lite semester och aka och halsa pa en sweetnose som har direktanslutning med buss till Vasteras flygplats.
Om tummen av en handelse skulle ramla ut sa kanske det kommer en bild eller tva ocksa. Men fa inga forhoppningar!
Som dom sager i England; xxx
Adjoss, Jantelagen
Tank vilket annorlunda liv man lever jamnfort med bara ett ar sen - for att inte tala om tva ar sen! Borta ar laxor, betyg och Alvdalen. Istallet ar det jobb, ansvar och London.
Men igar nar jag satt pa en rod dubbeldackare pavag hem igar och sag ut over Oxford street, da kande jag verkligen hur ratt mitt beslut att stanna kvar har var.
Jag har inte brattom. Jag kan gatt blasa upp en helium ballong till, umgas lite mer med hogsta chefen over IBM Consulting och diverse miljonarer eller varfor inte ga pa ytterligeare en klassisk konsert pa Barberican?
For forsta gangen har jag verkligen ansvar - att generera runt £6000 pa egen hand till foretaget tar sin tid, speciellt med ett target pa £9000. Jag menar, for forsta gangen litar folk verkligen pa mig - igar sprang jag runt med £950 i kontanter i min handvaska som tillhor foretaget (pengarna alltsa, inte handvaskan).
Borta ar specialarbeten som inte en javel kommer lasa, inte en till meningslos lektion om errosion och rullstensasar och nufortiden valjer jag sjalv vad jag vill ata till lunch!
Och det basta ar, nu nar jag bor i London kan jag hogtidligen strunta i den forbannade jantelagen och skyta bast jag vill! And whatcha gonna do about it?
Rest in peace
Ni far sta ut tills jag skaffat en ny. Eller skicka mail, ja, hurra!
Aftonbon
Forlat mig for mina synder och for att jag inte uppdaterar bloggen oftare.
Amen.
Sverige, Sverige
Nu är jag iallafall hemma och kan hetsäta knäck, Alladinaskar och allt annat med en sockerhalt över 10% som ställs i min väg. Men trots bredband, familj, släkt, vänner, tv och knäck i överflöd finns det bara en sak jag verkligen, verkligen vill göra - spela Sims. Jag vet inte riktigt varför, men jag riktigt lääängtar efter Sims.
Jag vet inte vad det är med Sims som är så beroendeframkallande, men jag vet att om jag inte får min dos NU, då kommer det bli en väldigt röd/blodig jul...
x
Konsten att ursakta sig
Forrutom att vara beromda for att de ar lonnfeta, ofta rodbranda i semestersammanhang och anser att fotbollstrojor passar i alla sociala situationer ar engelsmannen aven kanda for sin artighet. Du ber om ursakt innan du ror nagon, nar du vill rora nagon/t, nar du har rort nagot och nar du inte har hort nagot. Excuse me, sorry och pardon ar kanske de ord som anvands allra mest i hela engelska spraket.
Eftersom man trangt ihop fler manniskor an det finns i hela Sverige pa en valdigt liten yta skapas det daligen massvis med konflikter nar man springer in i folk, trangs och knuffas och da blir ju "excuse me, sorry och pardon" plotsligt valdigt anvandbara! MEN, eftersom det tar pa samvetet och sjalvkanslan att ga omkring och ursakta sig hela tiden har engelsmannen valdigt fiffigt kommit pa nagot nytt, ett ord som uttalas:
[Sorrajt]
Ratt uttalat later det som bade "Sorry" och "it's alright" i ett, och om personen du sager det till tycker att det som just hant var DITT fel, ja, da far han ju sin ursakt! Men om det minsann inte var ditt fel, ja, da har du ju ursaktat personen ocksa. Och sa undviker man den oerhort (mhm) pinsamma situationen om BADA ber om ursakt.
Sa, mer sorrajt at folket!
Sidospar: Jag flyger till Vasteras pa lordag morgon och jag har ingen tagbiljett hem - men det vore ju ingen sport pa det viset!
10 saker man kan gora istallet for det man borde
10. Skriva dumma blogginlagg for att kompensera for bristen av nya sadana.
9. Lista ut exakt HUR gammal tjanstgorande managern egentligen ar...
8. Undra om den lilla biten chokladmuffin jag tappade ner i trojan kommer att smalta och bli en chokladflack.
7. Fundera pa om det ar forsta (hihi) tecknet pa kommande storhetsvansinne att jag av misstag avslutar i princip SAMTLIGA mail med "King regards".
6. Kolla pa studentbostader foljt av inredningstips for vanliga pappkartonger - dar jag sakert kommer att fa bo.
5. Googla efter tips om hur man anvander jobbets capucchinomaskin for att gora choklad. Jag forstar att det inbegriper den lilla silvriga saken, men inte exakt HUR man gor for att fa mjolken sa fluggig. Mmmh, fluffig varm choklad. Gratis. Pa jobbet. Nar jag vill. Mmmh.
4. Undersoka om man kan ta sig forbi jobbets Hotmail-skydd som gjort att jag fatt lov att borja anvanda Yahoo! istallet. Yahoo!
3. Snyta mig.
2. Hitta saker att gora i helgen, jag menar - det ar ju London for guds skull.
1. Tanka pa dig! Just DIG!
Lägesrapport
Resan
Gick rätt bra. Ingen strejk, ingen akut magsjuka och ingen flygplanskapning. Däremot besannades den paranoida resenärens värsta mardröm - min väska dök inte upp på bandet. Jag hade dock i ovanligt förutseende anda packat "det nödvändigaste" i handbagaget och klarade mig till dagen därpå när väskan faktiskt budades över. Så klockan 13.00 fann släktklenoder som dunsockor och Sex and the City-boxar åter i min ägo. Jag kunde ha packat kronjuvelerna också!
Kostymen
Inhandlades på HM, men då hade jag till mitt försvar besökt Debenhams, House of Fraiser, Zara, Mango, United Color of Benetton och varenda jävla affär på hela jävla Oxford Street. Tacka vet jag Sverige och HM! Och vill ni se den så får ni komma hit. Vilket leder mig osökt in på nästa punkt...
Lägenhet
J. har dragit i lite trådar och nu helt plöstligt sitter jag på en trerummare. Trevligt! Nog för att jag måste flytta ut till december när huset ska rivas(!), och nog för att hyra och annat mysigt måste betalas, och nog för att engelsk bostadsstandard är i klass med Nigerias, men ändå! Så nu finns det inga ursäkter längre, bara gästrum... Komsi komsi.
Jobb
Jag har spammat iväg min CV till intet ont anande arbetsgivare London över, men inte ens sir Allan Sugar (Englands motsvarighet till D. Trump) har ringt och bönfallit mig att bli hans nästa apprentice. Än... Nästa steg i planen är att iförd kostym antasta rekryterare (engelskt påfund)... They will never know what hit them.
"Kom och hälsa på mig"-propaganda
Jag har en lägenhet med ett gästrum, som ligger 5 min med buss från Liverpool Street Station. Därifrån går det direktsaker till Stansted och som vi alla vet så flyger RyanAir till Stansted. Billigt billigt billigt! Och jag bor brevid en busslinje som går till Oxford Street och massa andra mystiga ställen... Och så finns ju jag där. Kan det liksom bli bättre?
Mean Green Travelin' Machine
Hört av Pappa
Mitt tåg till Arlanda går 06.22, och nu i skrivande stund är klockan precis 19.00. Det betyder att från och med nu har jag 11 timmar och 22 minuter att på mig att göra saker som jag tycker att jag borde få gjorda fram till dess.
Att packa resväskan, är en lämplig aktivitet. Helt okaraktäristiskt hade jag faktiskt lite framförhållning och tog fram resväskan redan igår, hör och häpna. Men att CVn varit klar i flera dagar, det talar vi tyst om. Så att folk inte begär att det ska upprepas igen, menar jag.
I resväskan låg tills för någon timme sen bara en Sex & the City-box och ett par varma dunsockor. Allt man behöver för att överleva en kall höst/vinter i England, eller hur? Att väskan såg rätt full ut med bara dom två (tre) sakerna i var ett varningstecken redan det. Och en snabb blick på den stora högen med Bra Saker Att Ta Med Sig som har möte på min säng får mig att fundera på om man nog ändå inte kan bryta fysikens lagar om man bara vill det tillräckligt innerligt.
För ett år sedan hade jag aldrig kunnat föreställa mig att jag skulle vara i den här situationen nu. Men faktum är att ända sedan jag bestämde mig för att åka tillbaka så har jag aldrig tvekat. Visst, jag är nervös - men jag tvivlar inte på att det är rätt beslut. (Föregående mening är som en inbjudan till Högre Makter att skicka skeppslaster med panikångest till mig inatt... Men men.)
Jag menar, alla beslut jag fattat hittills har skapat den situation jag är i idag. Och den är inte så tokig faktiskt. Alltså kan man dra slutsatsen att jag alltid har rätt och alltid fattar rätt beslut - tänka sig...
Jag förväntar mig många besök. Många.
xxx
Ten
Nyheter:
- Jag kom, jag såg, jag segrade, jag åkte - jag återvänder. Den 6:e bär det nämligen av tillbaka till England, därav behovet av en engelsk CV. Det är tio dagar kvar innan jag åker - Panik is my middle name.
- Jag började KomVux, men det är i samma pinsamhetsklass som att använda vuxenblöjor som 30-åring så det talar vi tyst om.
Så om det nu bara kunde utbryta ett kärnvapenkrig eller något annat som tvingar mig att göra något Mödosamt och Viktigt, så kanske jag kan få CV:n skriven också...
Sverige-chock
När kort delas ut, bilder tagits och kramar utdelas var det dags för mig att försöka mota N. ut till bilen, han hade nämligen lovat att skjutsa mig den korta sträckan till Heathrow. Det ska i princip ta 30 minuter, 40 om man har lite otur. Klockan var kvart över sju när vi lämnade huset, och eftersom mitt plan inte lyfta förrän 10.35 hade jag en säkerhetsmaginal på drygt tre timmar. Och det borde ju både räcka och bli över, trodde jag. Men ack så jag bedrog mig...
Till att börja med var det tisdag vid sju - hej, hej rusningtid. Men det gick faktiskt ganska bra - eftersom N. kör samma sträcka till jobbet varje morgon kunde han alla genvägar och visste precis hur man skulle trängas och bete sig i den engelska trafiken, där "äta eller ätas" gäller. Och det såg faktiskt riktigt bra ut.
Men så plötsligt när vi svängt ut på M25:an, vilket är Englands största motorväg, hände det som inte får hända; först började trafiken sega ihop sig och sen -- totalt stopp. Där sitter jag, sju minuter ifrån Heathrow, och ser minuterna ticka förbi på bilens digitala klocka. Frustration var mitt mellannamn. Via radion fick vi reda på att en allvarligt olycka hänt längre fram, och med tanke på tre ambulanser, fem polisbilar och en räddningshelikopter redan passerat oss var det knappat förvåning som spreds i bilen. Klockan elva beräknades de vara klara med det de behövde göra. N. borstar tänderna innan frukost för att "väcka munnen" och kom med det lysande förslaget att jag skulle ta min rullväska, traska bort till närmsta samhälle och ta en taxi därifrån. Grattis, tyckte jag och satt kvar i bilen.
Lång historia kort:
- Jag sätter foten på Heathrow nästan exakt när mitt plan avgår.
- Utan att tänka närmare på det straff hon skulle få av sin chef - Satan (Satan Airlines) - bokade den lilla tjejen vid SAS biljettdisk om mig till nästa flyg, tror jag fick näst sista eller den absolut sista platsen.
- Eftersom vi taxerar ut lite sent ifrån Heathrow, och ingen möter oss när vi ska taxera in vid Arlana landar vi inte som planerat 17.20, utan snarare 17.40. Mitt Plan B-tåg går klockan 18.06.
- Jag får min väska runt 18.05.
- Jag betalar 350 spänn för att få åka i 5 timmar via Gävle och sen Borlänge. Jag har då gett SJ (Satans Järnvägar) runt 600 spänn för en enkelresa. Jag antar att Satan fick sin hämd när allt kom omkring.
- Jag kom till Mora 23.35 - vilket var mer än vad jag vågat hoppas klockan nio samma dag.
Och väskan höll, tänka sig...
Information galore
Man saknar aldrig hemma så mycket som när man är sjuk, en förstående mamma som ojar sig lite lagom och "lilla gumman":ar mig och känner med handen på pannan. Och kommer med iskall apelsinsaft. För idag, idag var det riktigt riktigt synd om mig.
Idag fyller även Niraj år. Exakt hur mycket är okänt, men jag skulle tippa på en sådär 36 kanske. Familjen är för tillfället ute på födelsedagsmiddag, medan den icke mobila aupairen stannar hemma och käkar kladdkaka och kollar antagningsbeskeden på studera.nu. Med "Levas Polka" i öronen kunde jag nämligen läsa att jag blivit antagen till Juristlinjen på Uppsala universitet. Synd bara att jag inte tänker gå, annars hade det ju varit bra.
Nu ska jag ta några fler tabletter och försöka hallucinera ihop lite iskall apelsinsaft.
Pusskramheeej.
Ajöss och tack för fisken
Nu är det officiellt, bokat och klart.
Jag kommer hem tisdagen den 17:e juli.
Eller jag kanske borde säga; jag kommer försöka åka hem den 17:e. För inte nog med att jag måste försöka få ner alla mina ägodelar - som på något mystiskt vis förökat sig här i England - i min fina, röda resväska, jag måste även besegra hotet från terrorister som fått Londons alla flygplatser totalparanoida. Dessutom flyger jag med SAS och fortsätter sedan med SJ. Det är alltså bäddat för katastrof med förseningar och ersättningsbussar. Vi får väl helt enkelt bara hoppas att familjen känner för att stiga upp (förhållandevis) okristligt tidigt och skjutsa mig till Heathrow, så jag och min väskapåsäkeröver20kilo slipper ta bussen.
Men sen, när jag (förhoppningsvis) besegrat Ondskans triangel - SAS, SJ och Al-Qaeda - och sätter ner min fot på perongen i Mora klockan 19:36, då förväntar jag mig ett kungligt mottagande! Komplett med TV-team, laxsnittar, skrikande horder, George Clooney (du lovade, Anna!) och vimplar. Eller iallafall mamma, syster och en bil som är redo att skjutsa hem mig.
För nuuu kommeeer jaaag heeem! Om inte familjen kedjar fast mig i garaget för att hålla mig kvar, alt. visar sig tillhöra en hinduisk människoätande sekt ändå när allt kommer omkring. Densomleverfår.se
xxx
Varför ska jag köpa Ben & Jerry's-glass?
Ibland blir det bara för svårt att stå emot, så därför tänkte jag försöka rättfärdiga mitt beslut att köpa glass innan jag väl går till Tesco för att köpa den förbaskade burken (för det kommer med största sannolikhet sluta så). Håll i hatten.
- Det är torsdag, och om onsdag är lill-lördag så borde ju torsdag vara lill-söndag. Och på söndag unnade sig ju även Gud lite extra. Det står ju så i Bibeln, "på den sjunde dagen vilade Gud - och åt Ben & Jerry's glass". Jag menar, det är ju Gud - vill Han ha Ben & Jerry's Cookie Dough Ice Cream tror jag inte att Han skulle behöva vänta tills den uppfanns.
- Det är molnigt ute. Då räknas inga kalorier.
- Kelloggs Special K är bara roligt till en viss gräns.
- Annars kommer jag förmodligen att käka upp familjens märkliga saffransglass, och det vore ju dåligt av många anledningar. Inte så mycket för att den skulle ta slut utan för att mina kalorier då kommer ifrån saffransglass. Hujedamig.
- Idag är Adis sista dag i skolan och vi kommer tillbringa hela morgondagen ihop. Alltså - sista chansen för mig att smälla i mig lassvis med glass helt utan hämningar utan att behöva bjuda snorungen eller behöva framstå som Mogen Förebild och säga "vi ska nog inte ta så mycket" eller "vi kan väl spara lite till senare också?". Hah, vilket ljug!
- Det är ju Ben & Jerry's, sånna kalorier räknas väl inte?
- Jag är ju så duktig annars. Host host host.
- Min kropp är ju i chock eftersom jag snart ska åka hem, och alla vet ju att chock hanteras bättre med socker i kroppen (ja, jag är fullt beredd att fabricera "vetenskap" för att rättfärdiga mitt sockersug).
- Tänk om jag blir överkörd när jag går för att hämta Adi från skolan, då kommer jag ångra att jag inte käkade glass.
Äh, whatthetusan, varför sitter jag här och skriver när jag skulle kunna sitta och käka glass just nu istället? Den enda anledningen som egentligen har något innehåll är ju:
- Om jag inte kan vara en god förebild, så kan jag ju alltid satsa på att vara ett riktigt varnande exempel.
Mot Tesco!
Tidsterrorism
Jag grips av lite lätt svindel när jag tänker alla minuter jag "slösat bort" genom att lyssna på runt en minut av en låt som jag sedan tagit bort. Den tiden kunde jag ju ha lagt på att lyssna på en bra låt, eller kanske hitta botemedlet till cancer beroende på dagsform. Och tänk om jag inte slöat ihop framför den där filmen, tänk om jag inte tagit enklaste vägen ut när det gällde lunchen och inte käkat nudlar utan istället lagat riktig svensk husmanskost. Tänk om jag inte lagt den där halva minuten på att faktiskt läsa vad Paris Hilton hittatpåförnågontingnudå, vad hade jag lärt mig för någoting viktigt då?
Tänk om jag inte slösat bort fem minuter på att skriva det här blogginlägget?
Men jag vet minsann vad det är. Det är terrorism. Tidsterrorism. Och jag tänker inte ta skiten längre!
"Ska du sitta inne idag när det är så fint väder ute?!" - Ja, tänk för att det ska jag!
"Carpe Diem!" - Ta dig på olämpligt ställe!
"Vad har du gjort i helgen?" - Inte ett jävla skit, och jag har inte skam nog i kroppen för att skämmas över det heller!
För det är det värsta dom vet, tidsterroristerna - när man inte skäms. Att jag faktiskt kan se dig i ögonen och tala om att jag i helgen såg tre filmer som jag inte kommer ihåg vad de hette, vad de handlade om eller vem som var med, att det enda jag åt som kan klassas som nyttigt var nötterna i min Snickers, att jag skrattade högt åt blotta tanken att träna över huvud taget och att jag njöt av varenda sekund av det.
Undra på att folk blir så trötta i semestertider när man aldrig får ta det lugnt. Du ska käka Nyttig Mat, ha Goda Vanor och dessutom Gilla Läget. Det är inte okej att hata de förbannade vetegroddarna, det är inte okej att tycka att gym är tråkigt, inte förstå varför man ska springa om det inte dödsrisken är överhängande, inte ta en kaka till.
Aldrig kan folk bestämma sig, man ska både Leva I Nuet och samtidigt vara Målmedveten och Planera I Förväg - det spelar ingen roll hur du lägger upp dagen, det finns alltid något som inte är helt bra. Men det heter faktiskt "fånga dagen", inte "jaga runt efter dagen", så i teorin kan man göra det utan att aktivt göra någonting.
Nu ska jag gillra en fälla för dagen och sen sätta mig och lyssna på lite mer värdelösa låtar. För dagen hugger på Snickers, det vill jag lova, så jag ska nog kunna fånga den!
Godis
Det jag nu kommer att skriva kan komma att orsaka panik. Vissa av er kanske redan efter ett stycke slänger er på telefonen och ringer till min mamma. Andra kanske inte slösar en minut utan ringer omedelbart efter hjälp. Jon kanske rentav sticker ut huvudet utanför dörren och ser efter om himlen håller på att trilla ner. Jag vill därför passa på och försäkra er jag är vid mina sinnens fulla bruk, eller - det är lika illa som det brukar vara. Men håll i er nu, för här kommer det:
Jag är trött på godis.
Jag vet, det strider emot allt jag står för. Min passion för allt med hög sockerhalt är lika självklar som min opraktiska vägran att springa (med få undantag). Att Lena gillar godis är lika givet som Kalle Anka på julafton, så jag förstår om det rubbar er världsbild.
Men jag insåg det idag när jag vandrade upp och ner för godisgången på min granne, den giganstiska mat(ochalltannatdukantänkasbehöva)affären Tesco. Gång nummer 13 - nej, jag skojar inte. Det fanns verkligen ingenting jag var sugen på. Ingenting. Och på Tesco har de verkligen utbud. Men ingenting lockade; chokladen verkade tråkig, jag kunde inte bry mig mindre om bubblor som smäler i munnen, Starmix vadå, klubborna smakar ju bara plast ändå. Ingenting dög. Ingenting duger.
Jag tror jag ska ta en paus från godis, och komma tillbaka som sockerfinsmakare som importerar godis från Frankrike. Eller Belgien. Eller var de nu kan tänkas göra bäst godis. Då får jag ju helt plötsligt en alldeles egen konstig egenhet! Jag kan bli "hon-den-där-som-bara-äter-importerat-godis-ifrån-EttLandLångtBorta"! Ja! Hurra!
Rädda mig.
Onsdag
Det här är en såndär dag som är bra helt utan egentlig anledning. Jag tror det beror på det de kallar för "livskvalitét", för idag...
- är det onsdag. Lite lagom placerad mitt i veckan, inte nära måndagsångesten, inte nära helgstressen.
- har jag stekt svenska pannkakor till lunch och ätit upp dom medan jag gjorde dom. Det får man bara göra när man är själv.
- jobbar både A. och N. och jag får ha huset för mig själv, till skillnad från igår! Hurra!
- är det såntdär bra lite halvmulet, typiskt engelskt väder som gör att man kan lata sig inomhus utan dåligt samvete, men ändå inte helt förfärligt om man till slut måste ge sig ut.
- hittade jag en förpackningglass i frysen. Okej, att det inte var en så stor förpackning. Okej, att det var indisk glass. Okej, att dom tydligen tycker att saffran är en helt normal glassmak. Men den var öppnad och äten utav - fair game alltså!
Jaha, vad är nytt i Lenaland? Mycket. Viktigast är väl kanske att Anna åkt hem (buhuhu) och jag följer nog snart efter. Ett datum som jag funderat på är den 16 juli, vilket är ruskigt snart. Men allt kan hända, all is fair in love and war, vem vinner och vem försvinner. Intrigen tätnar...
Ja, det är blogginlägget beror helt på mitt dåliga samvete och har inget som helst ordentligt nyhetsvärde.
War e Walter?
Hejdå, England! Jag kommer sakna det fina vädret, dom tutande bilarna och sooommaren!
Hej, Norden - med regn, regn och "sommar".
Men "blod är tjockare än vatten", heter det som känt - så jag får väl trotsa vattnet för blodet...
Packningen - inklusive den ehemspännandeehem bilden ifrån the Studio London som dök upp idag - är iallafall redo att promenera ut genom dörren klockan tre imorgon. Fyra kanske, om jag lyckas få upp N. som har lovat att skjutsa mig! Hurra för värdfamiljer!
Sidospår: Ni minns det utlovande monsterkylskåpet i rostfritt stål med ismaskin på framsidan (det skrev jag iofs inte...)? Det, som så mycket annat i den här familjen, gick inte riiiktigt som planerat. Eftersom engelsmän tydligen är främmande för att ta av förpackningen innan produkten är inne i huset, så kommer tydligen inte sagda Mirakelmaskin(tm) in genom ytterdörren. Det hysteriskt roliga i situationen är dock --- wait for it....
- Han har redan sålt det gamla kylskåpet på eBay! Haha! Jaja, Någon Annans Problem - jag är ju i Sverige!
Vi ses på andra sidan (passkontrollen).
xxx
Askungen! Askungen!
Den här veckan har Adi lov, så istället för att gå i skolan spenderar han timmarna mellan 9 och 13 i skolan(!) på karate. Ellervaddetnuärdomgörförnågot. Så jag avnjuter just nu min sista timme av frihet, det blir inget mer slappande för min del fram till på torsdag. Nästa torsdag.
Efter det att jag avslutat med Adi har jag nämligen lovat att gå en "långpromenad" med en annan svensk au pair som bor alldeles i närheten, och sen måste jag duscha och sova.
På torsdagen har jag lovat att vara barnvakt istället för en annan au pair-kompis som ska skriva prov mellan 9-13, vilket betyder att jag på något magiskt vis ska trolla med tiderna och springa runt med två små barn när jag ska hämta och lämna Adi vid karaten.
Och som om inte det vore nog måste jag underhålla sagda barn mellan 9-13 och samtidigt under dagen klämma in strykning av mina kläder, städning av huset, besök från familjens kokerska och män som ska komma hit med familjens nya monsterkylskåp. Samt hämta upp Adi från skolan och ev. fortsätta leka med tidigare nämnda barn + au pair. Och eftersom jag ska upp okristligt tidigt på fredag morgon så måste jag gå och lägga mig tidigt.
Och jag har inte packat än.
Tack och lov att jag har nya hörlurar till min mp3-spelare.
På det här viset är det definitivt mycket mer sport.
xxx
Lena utmanar ödet
Framförhållning, det är ingenting min syster sysslar med - hon köpte sin balklänning runt 26 timmar innan balen gick av stapeln. Och hon är inte ensam, min familj kan utan minsta tvivel klassas som hårdkokta tidsoptimister. Den lilla snorungen tar studenten den 5 juni, och som stolt storasyster ska jag finnas på plats. Min älskade mamma är på mässa helgen innan, från den 1-3 juni, i Norge av alla ställen. Där har jag också lovat att infinna mig, som stolt dotter. Jag bokade mina biljetter idag.
Tillåt mig sammanfatta (i punktform, naturligtvis.)
- Familjen har ingen framförhållning whatsoever (det betyder att vi helt enkelt inte planerar saker i god tid innan).
- Jag ska resa om en vecka.
- Jag bokade mina biljetter idag.
- Jag ska klämma in London, Oslo och Stockholm - samt en snabb vända hem, på runt 6 dagar.
- Jag är helt klart "ingen vanlig Svensson". (Det är nog bara du som förstår det skämtet, kära Anna.)
Eftersom jag vill bevisa min egen braighet ska ni nu få se vad jag ska åstadkomma, helt på egen hand, den 1 juni.
PLANERING
02.20 Stiga upp som en zombie, äta frukost och försöka sminka dit något som liknar en människa som inte klivit upp halv tre en fredagsmorgon.
03.20 Lämna huset och ta mig till Sutton Station.
04.05 Ta bussen från Sutton Station till Victoria.
04.50 Framme vid Victoria.
05.02 Ta en mystisk buss som jag aldrig tidigare hört talas om och inte har någon aning om var den går ifrån till Standsted. Jag får dessutom betala extra för bussen (förrutom vad jag redan betalat för bussbiljetten), för den är speciell på något vis.
06.15 Framme vid Standsted. Peppar, peppar...
06.22 Har jag letat mig ifrån busshållplatsen till själva flygplatsen. GPS är för amatörer.
Incheckning samt säkerhetskontroll där jag ska försöka få med mig allt sprängmedel, alla farliga föremål och tre dyrbara kattungar in på planet. Jag måste även växla in till norsk valuta.
08.30 Avgår planet.
11.35 Ska jag anlända i Oslo, courtsey of Norwegian Air.
Försöka få tillbaka mitt bagage och förstå norska.
12.15 (förhoppningsvis) Jag tar "Flybussekspressen" som avgår en gång i halvtimmen.
12.43 Har jag förhoppningsvis klivit av vid rätt station.
Här, ärade läsare, blir det spännande. Nu ska jag och mitt 20-kilos bagage nämligen korsa vad som troligen är en norsk motorväg och gå okänd sträcka bort till mässhallen. Google Maps eller kartan på mässhallens hemsida hjälper föga - ni kan ju själva få gissa sträckan.
13.00 Återförenas jag förhoppningsvis med min älskade mamma, som jag inte sett på nästan fem månader, nästan ett halvt dygn efter att jag gick upp.
Och nu ska jag stå och vara trevlig emot föräldrar, barn och norrmän som besöker vår monter på mässan - men det är ju mer sport på det viset!
Kontentan: Jag behöver verkligen nya hörlurar till min mp3-spelare. Och en privatjet.