Det jag nu kommer att skriva kan komma att orsaka panik. Vissa av er kanske redan efter ett stycke slänger er på telefonen och ringer till min mamma. Andra kanske inte slösar en minut utan ringer omedelbart efter hjälp. Jon kanske rentav sticker ut huvudet utanför dörren och ser efter om himlen håller på att trilla ner. Jag vill därför passa på och försäkra er jag är vid mina sinnens fulla bruk, eller - det är lika illa som det brukar vara. Men håll i er nu, för här kommer det:

Jag är trött på godis.

Jag vet, det strider emot allt jag står för. Min passion för allt med hög sockerhalt är lika självklar som min opraktiska vägran att springa (med få undantag). Att Lena gillar godis är lika givet som Kalle Anka på julafton, så jag förstår om det rubbar er världsbild.

Men jag insåg det idag när jag vandrade upp och ner för godisgången på min granne, den giganstiska mat(ochalltannatdukantänkasbehöva)affären Tesco. Gång nummer 13 - nej, jag skojar inte. Det fanns verkligen ingenting jag var sugen på. Ingenting. Och på Tesco har de verkligen utbud. Men ingenting lockade; chokladen verkade tråkig, jag kunde inte bry mig mindre om bubblor som smäler i munnen, Starmix vadå, klubborna smakar ju bara plast ändå. Ingenting dög. Ingenting duger.

Jag tror jag ska ta en paus från godis, och komma tillbaka som sockerfinsmakare som importerar godis från Frankrike. Eller Belgien. Eller var de nu kan tänkas göra bäst godis. Då får jag ju helt plötsligt en alldeles egen konstig egenhet! Jag kan bli "hon-den-där-som-bara-äter-importerat-godis-ifrån-EttLandLångtBorta"! Ja! Hurra!


Rädda mig.